Our around-the-world tour, glimps of our best memories and moments, living the dream in the land downunder!

Två veckor i Bali som gärna aldrig fick ta slut. Vilken underbar känsla att få springa fram och krama mamma igen. Och när jag står där, smyger Fanny upp! Runt halva världen flög hon för att överraska oss, älskade vackra unge! Total lycka. 

Vi spenderade tre dagar i Kuta, tog båten till Paradiset på Gili Trawang och stannade en vecka och sedan tillbaka på Bali och Seminyak de sista fyra dagarna. 

Eftersom vi haft fyra kameror, Iphone x2, Systemkameran och GoPron får bildregnet bli lite omkastat när det tar sån tid att gå igenom alla tusen kort i datorn. 

De sista veckorna gick både rusande fort och oändligt långsamt, långsamt när man tänkte på hur mycket vi längtade efter att bara vara framme på Bali, superfort gick det när vi väl började packa, städa och flytta ut.

Sista dagen på jobbet fick jag fikabuffe och många kramar av fina kollegor, i dagarna efter det låg jag på knä och dammsög, skurade och putsade. Lite märklig var känslan att faktiskt, tillsut, säga hejdå till alla och stänga dörren om 94Goondoon Street för sista gången, lite ledsamt på ett sätt, men mest spännande och ivrigt att börja nästa äventyr. 

På tisdag går jag på mitt sista jobbskift, tisdag-lördag, plus måndagen och tisdagen veckan efter nästa. Tisdagen är min sista dag som Butikschef för Endeavour Gladstone. Tre dagar efter det lyfter vårt plan från Gladstone, Queensland och när vi nuddar mark i Australien igen, är det i Western Australia. Då flyttar vi till Perth. 

 

Den här resan, våran väg, känns, iallafall ofta, fortfarande lite mer som ett äventyr än den vardagen vi levde innan vi flög från Svea. Vi har diskuterat vårt nästa steg nästan oupphörligt de senaste månaderna och har sedan länge bestämt att det var dags för mer äventyr. Drömmen när vi åkte var att hitta en vardag här, med jobb och mathandling, bekymmer och vänner och allt det som hör till en varje dag. Det har vi gjort, mer än vi drömde om. Trots detta har vi båda de senaste veckorna velat mer, som man så ofta vill när man uppnått ett mål, och vetskapen att vi ville flytta från Gladstone och uppleva något annat ställe i Australien har varit väldigt klar. Det vi båda fått av allt resande, flyttande, intryck och det där pirret i magen av äventyr hela tiden är lite mer mod, och ofta ställer vi oss frågan "ja men varför skulle vi inte kunna" istället för att avfärda, något vi båda varit väldigt duktiga på tidigare.

När det för H började pratas om en transfer och eventuellt flytt inom företaget satt vi hemma en helgkväll med varsitt glas rött och sa just, varför inte? När erbjudandet kom om nytt jobb för H på huvudkontoret/huvudverkstaden på ITT Blakers i Perth tog vi beslutet att säga ja inom en timme. 

Gladstone och Queensland har bjudit oss på ett fatastiskt år på alla sätt. Vänner, platser, upplevelser och lärande. Men så är det ju det där med att gå när kalaset är som roligast också. Och vi har tagit för oss av allt det (läs, inte så mycket) som lilla Gladstone kunnat erbjuda, gjort det som finns att göra och för oss är ett nästa steg mot en storstad och milslånga stränder rätt move. Vi är väldigt lyckligt lottade. 

 

Innan vi tar våra första steg i Perth tillsammans har vi två veckor på Bali framför oss. Tillsammans med mamma Annica, svårt att beskriva hur mycket jag längtar och längtar till att få se henne, krama henne och bara vara med henne. Två veckor kvar. Vi är oförskämt lyckligt lottade. 

 

Här är de senaste veckorna i bilder.

 

 

 

Uppdateringen ligger ett par veckor efter, nu ska jag ta och komma i kapp. Mycket spännande i görningen.

 

Varannan helg har vi lyxen att vara lediga måndag. Då jag jobbar på schema och Henrik har RDO (vanligt begrepp här, man jobbar längre de dagarna man jobbar och har en dag ledig varannan vecka/varje månad mitt i veckan). 

Förr förra långhelgen flög vi ned till Brisbane för att fly Gladstenen en stund och hälsa på Ian och Kate i deras nya hus. 

Så kom dagen jag drömt (tjatat) om sen vi kom till Sydney för 20 månader sen. Whale Watching (!!!). Knölvalar i Hervey Bay. Med en tre-dagars helg tog jag och H solveig och körde ett stenkast om 3,5 timmar söderut till kuststaden Hervey Bay på söndags morgonen där vi checkade in på motell och njöt av att bo nära stranden. 

Klockan ett blev vi upphämtade av en transfer buss och litsade ut till hamnen. Tjugo minuter senare såg vi det första blåset. Jag skrek högst av alla (inklusive de fem barnen på båten) och hoppade jämfota av förtjusning. Vilken show de gav. På avstånd, nära båten och överallt i hela viken runtomkring båten såg vi dem. Hoppande, plaskade, smällande med fenor och simmade och var väl som valar är mest, väldigt fantastiska. Ett check på bucketlistan och en dag då dröm fick bli verklighet. 

 

Jag som vanligtvis inte hänger i tjejgäng hade en väldigt trevlig söndagseftermiddag (Sunday Sesh) på Quion Island med ett gäng jag känner genom Crystal. Och vem visste att tjugo minuter med båt från Gladstone finns ett litet mini paradis. Inte i klass med Heron men så nära tropisk ö man kan komma en söndag. 

H är i Perth och jobbar. ITTs huvudkontor och verkstad finns där och han flög för två veckor sen, en vecka kvar till jag får springa hem efter jobbet på fredag och ta igen alla kramar vi missat på nästan tre veckor. Han skickar med jämna mellanrum bilder på gågator, stränderfäderluften är fylld med kitar och skyskrapor och strand, då han har någon timma över som inte fylld med jobb susar han runt och säger hej till västkusten. Och jag saknar storstadsbruset, nästan lika mycket som jag saknar honom. 

 

 

De här bilderna är över ett år gamla nu. Av den vetskapen följer därför lite dravel. Byron Bay i May och Fraiser Island i Juni 2012. Juni 2013 har vi bott i Gladstone i ett år, hur hände det så fort? Tisdag tidigare denna vecka var Hs första dag på ITT Blakers förra året. Två helt olika liv, ett backpacker år och ett år senare är alling vi tyckte var så spännande och helt nytt en vardag som fortfarande har en lite tvist men ett vardagsliv likaså.

Mest sännande tycker vi det är att fundera vart vi är i Juni nästa år. På kinesiska muren? I Brisbane? Säger "I do" i Stockholms skärgård? Som kanske märks, så får bilder som den här mig både rastlös och så lycklig på samma gång, men mest nostalgisk och lite gråtglad. Så oerhört glad att det är jag som står och ler på de här bilderna och att vi fick göra allt tillsammans som vi gjorde under hela 2012. Våran egen väg. 

 

Långhelg och ledig måndag då Englands drottning firar födelsedag denna måndag (10Juni) och Australien har public holiday. Vi har firat med att inte göra något särskilt alls, långa promenader, träning (se upp beachen i Bali!) filmer, matlagning och så prat både en och fjorton gånger om våra kommande planer har istället varit på vårt oplanerade schema. Vi närmar oss ett år i Gladstone och känner att den har staden har böjat gjort sitt, mer än väl, för oss. Vi har inte kommit fram till några beslut, än. Men konstaterat att den väg vi valt, att göra det här som vi gjort, är bättre än vi någonsin kunnat önska. Kanske därför vi känner oss redo för nästa äventyr...

 

Utsikten från bron över Biyne River, som skiljer Tannum Sands Från Boyne Island

Vi tog söndsgsutflykt till Bundaberg idag, 2,5h söder om Gladstenen. Mysig stad, eller iallafall ett centrum med gågata och cafeer. Synd bara att det var söndag och det enda som var öppet var ett halvt köpcentrum som återöppnat efter översvämmningen och fick iallafall med oss handdukar och diskmedel hem. Allt i detta land tio k utanför en stad finns inte om söndagarna, det enda som verkar vara öppet dygnet runt är vägarbetena. Själva Bundaberg glömde vi knäppa bilder i men fick några på vägen tillbaka roadtrippandes hem igen.

Det tog (bara) ett och ett halvt år för oss att lyckas få syn på ett av de farliga djuren här i Oz. (Om man inte räknar kängus och det gör vi inte av det uppebara skälet, söthet).

På en och samma vecka så såg vi båda vår första Brown Snake. Brown Snake räknas som den näst farligaste ormen i världen pga. aggresivitet och giftighet och finns längs hela australiensiska östkusten och även i södra delarna (Victoria) samt på Papa Nya Guinea.

Jag såg min på tisdags morgonen utanför mitt jobb, där den låg i solen utanför butiksdörren, de gillar att vara aktiva om dagarna då det är varmt. Turligt nog var vi och kunderna innanför dörrarna i butiken men såg den när den ringlade ned mot vägen för att försvinna upp i en parkerad bil och lägga sig till rätta någonstans i motorn tills den ringde ormfångaren kom. På söndagsmorgonen samma vecka var jag och B på söndagspromenad längs stranden i Tannum och åt frukostpicknick vid surfklubben där utställda fika bord finns. Lite längre bort från grillarna och borden finns det allmänna toaletter. B var precis på väg in på herrarnas när han hindrades av en bruning som låg i hörnet, när han ser den höjer den huvudet lite (den gör så vid hot) och ringlar in på toaletten inna Henrik går in. Tur det, vill inte gärna sitta inne i ett bås och ha en brunorm ringlande in på en. B sprang till surfklubben och varnade och så fick vi stå vakt innan livakt kom och tog över och spärrade av.

.

Fast man inte tror det om Australien har vintern kommit, och tidigt. Första juni är officiellt den första vinter dagen men kyliga mornar har smygit sig på sedan mitten av maj och man vill gärna ha långärmat och långbenat från 7-9 på morgonen och efter att solen försvinner klockan 6. Mitt på dagen förbannar man sig själv för att man slet på sig jeans och kavaj när man ränner runt till banken och på jobbet och svettas som en dåre.

Så trots bitiga mornar kan vi fortfarande njuta av den livskvalite det faktiskt är att ha stranden och promenader längs tropiska små stigar följt av frukost med havet som bakgrundsljud på söndagsmornar.

Så ni får ett litet urplock av hur våra helger för det mesta ser ut.

.

 

Främsta orsaken till de omskakade planerna i påsk var mitt besked om nytt jobb som kom på skärtorsdagen. Vi hade ju planer för en Nya Zeeland tripp i slutet av April och mini weekend borta över påsk. Dock får vi skjuta fram båda två, då jag behöver jobba över den tänkta NZ trippen, och då vi planerade liten hej-då kväll lördagen med mina jobbarkompisar.

.

På måndag påbörjar jag min träningsvecka tillsammans med den avgående butikschefen och veckan efter det flyger jag ned för introduktion på huvudkontoret i Brisbane. Jag ska bli butikschef för Endeavour Foundations Gladstone butik! Allt gick väldigt snabbt, och från början hade jag sökt tjänsten som butikschef i Yeppoon (norr om Rockhampton). Efter att på onsdagen haft telefonintervju med Area Manager QLD ringde hon upp mig och frågade om jag skulle vara intresserad av tjänsten i Gladstone också. Gladstone butiken fungerar som en central för alla donationer samt lager med distrubition till de övriga butiker i staten och därför blir rollen som butikschef mer intensiv och med fler ansvarsområden.

 Jag tackade såklart ja och körde till Rockhampton fredags morgon för intervju med deras butikschef.

Samma eftermiddag fick jag samtal från Area Manager igen som förklarade att de ville ha mig till Gladstonebutiken, dock enligt lag var de tvungna att sätta ut annonsen för Gladstone innan de kunde anställa någon då tjänsten precis blivit tillgänglig. Att jag hade tjänsten om de inte skulle få in någon annan likvärdig ansökan på en persond de ville intervjua. Den satt ute i två och en halv dag och jag fick mitt glada besked kommande torsdag eftermiddag efter ett par nagelbitare till dagar.  Endeavour Foundation är en av Queenslands största non-profit organisationer som jobbar bla. mot barn och unga med funktionshinder/störningar och utbildning samt jobbtillfällen för dem. De har flera olika vägar till att samla in medel och butikerna är en av dem. Av det jag hittils fått vete om organisationen är alltid väldigt positivt och jag ser fram emot att lära mig mer och utvecklas i ett stabilt och välkänt företag. (Yaaaaaayyyy!!!)

Vi hade tusen planer för påskhelgen iår, det slutade med pubkväll, pariserhjul, mini roadtripp och beach häng. Egentligen hade vi tänkt lyxhelg på hotell i Yeppoon och/eller Angnes Water. Men i slutändan gjorde vi det vi kände för när vi vaknade på morgonen istället, och det visade sig vara nästan bättre än planerat.

Påsken är stor i Australien, långhelg och evenemang. I Gladstone betyder det Harbour festival (Tänk fyrisfestivalen fast mindre), Rio Tintos karnevals tåg (en en timmes långt tåg av reklamade bilar som tutar och vuxna utklädda i glitter som kastar godis till alla barn) och the Brisbane to Gladstone Yacht race, som är vad det låter - segelbåts race som går från Brisbane och kommer i mål till Gladstone marina på påsksöndagen och ännu ett tillfälle för damer att klä upp sig till tänderna och kila runt på yacht-klubben.

Jag och Henrik tog fredagseftermiddagen på Harbour festival, åt onyttigt från varenda matstånd och köpte dyrt marknadsgodis. Lördagseftermiddag efter jobbet skippade vi race-banan och pubade bort eftermiddagen på Harvey Road Tavern tillsammans med min ajobbarkompisar och respektive. Söndagsmorgon startade vi solveig och puttrade runt för morgonkaffe i Cider galleries, lunch på surfklubben i Tannum sands och emellanåt beachade och badade vi bort ett par timmar.

.

(En liten parentes: Känns väldigt sorgligt att det här vackra stället idag varit översvämmat två gånger och att vattnet steg långt över (tot över 4 meter) parkeringen där vi hade Inga medans vi tuffade runt i husbåt, men bra på ett sätt att vi genom att hyra från dem kanske bidragit med lite pengar för resturation)

 

Första helgen hyrde vi husbåt och puttrade runt Lake Awoonga. Solnedgångar och stilla stilla mornar mitt ute på sjön. Bad, skratt och plaska runt på flytmadrasser med grillning och drinkar om kvällarna. 

Båten hade totalt fyra sovrum och plats för misnt tio personer, vi var åtta med Ian och Kate som kom ut med sin båt och wakeboard till alla pojkars stora glädje. 

Bättre och bada lite mer

Ja hörrni, på tiden att fortsätta sagan vi fick uppleva tillsammans med våra vackraste vänner över jul, nyår och det bästa januari någonsin. Vi har tagit oss ur den lilla post säga-hej-då depressionen vi hamnade i efter att våra svenskar lämnat oss och varje gång jag tittar på de här bilderna blir jag helt varm och lycklig i magen.

 

Lycka!

Från ett skärgårdsparadis till ett på fastlandet. Dag två steg vi upp med solen och skeppade in till Tounge Bay för att gå genom regnskogen till Whitehaven beach. Vi fick en timme ensamma på stranden innan nästa lass turister skeppades in. Morgontimmen då blå himmel försökte bryta sig igenom tunga regnmoln och vi fick se solen härja näst intill regnet innan himmelen med vita fluffmoln tog över och solen kunde bränna våra axlar. 

Och jag sitter där med tjejer från Melbourne, Irland och London. I vattenkanten med benen i havet och rumpan i världens vitaste sand och försöker tänka mig in i vart i världen jag doppar mina tår just nu. Blir väldigt overkligt. Whitehaven Beach, rankad en av världens vackraste stränder, lever upp till sitt namn och rykte, tusen gånger om. 

Att befinna sig i Whitsundays skärgård är som att vara i något slags magiskt vackerland. Ljuset på bergen, havsblått i femton olika nyanser, vinden, värmen, öarna, horisonten. Ljudet av kluckande, forsande och spegelblankt vatten.  Jag som aldrig räknats till åksjuk förut fick en lite släng varje dag, nästa gång följer det gung-piller med. Men så har jag heller aldrig bott på båt förut, om man inte räknar in finlandskryssare och de spelar inte i samma liga som en motor-Katamaran med 18 personer. Det är något speciellt med att vara inhyst på en båt med äventyrare från andra världshörn med bara vatten runtomkring. Frihet, lite illamående och en bubblande glädje på en och samma gång. 

Så, man har hört talas om insnöad, men invattnad är något helt annat. Det värsta har regnat iväg, och cyclonen Oswald fortsätter söderut. Idag kom den första notisen på Aftonbladet då den närmar sig Sydney. Ett smakprov på det extrema vädret det här landet kan frambåda och det är rent ut hemskt att följa nyheterna där folk står utan hem på grund av eld eller vatten. 

.

Här hemma tog vi vad vi hittade som droppkärl och stoppade varenda springa i lägenheten med vadsomhelst tyg vi kunde hitta. Nu har vi vatten och mögelskador i hela taken, i heltäckningsamttorna och väggarna i vardagsrummet. Nog för att vädret varit extremt, men hus standarden kan man ändå tycka är under all kritik när det boksvaligen regnar in genom taket och väggarna. Helgen på jobbet gick åt att täta läckor, tömma vattenfyllda hinkar och rädda kläder från fuktskador. Igår dog allt vad internet och telefonlinjer heter. (Så ledsen att vi inte kunde nå er innan ni hoppade på planet till Svea)

.

Vi som bor på höga höjder och nära havet har haft tur. Värre är det för platta städer. Regnet började onsdagskväll och torsdag morgon åkte vi i hällande regn mot Rockhampton och flygplatsen. (Värre hejdå än att gråta i spöregn på väg till bilen finns knappt!). Lyckligtvis lyfte planet om än några timmar försenat, hade de åkt med ett plan på fredagen hade de fortfarande suttit fast i Rockhampton, som idag är helt översvämmat och till del evakuerad. De har under dagen plockat upp folk från hustak med helikopter. Jag tog mig till Gladstone som en bland de sista då jag körde från Rockhampton, efter att ha suttit still i över två timmar pga. vägarbeten. Nu är alla vägar runt stan helt avstängda och översvämmade. Det var på håret dock, med en sur Inga som fick vatten i motorn av att köra i 3-5 centimeters högt vatten, kunde jag nog precis gasa mig in i stan. Bundaberg två timmar söderut är helt täckt i vatten och man tar sig inte runt om man inte har en liten båt. Skrämmande. 

.